Hur jag fann Yogan
Under stor del av mitt ungdoms-liv var jag elitsimmare, ja det låter som jag är typ 40 år när jag skriver så.
Men jag tränade alltså simning från 6 års ålder till ca 17 år.
Sen slutade jag med simning för att jag antagligen började tycka fest & killar var mer intressant än att träna varje dag. Hade en svacka i min simning också där jag stod still och inte gick framåt med mina tider.
Men många många gånger frågar jag mig varför? Varför överge någonting man är bra på? Vad kunde ha hänt om jag inte hade slutat?
Jag funderar ofta kring det och kan känna ångest över mitt val och känna att jag ångrar att jag gjorde så.
I simningen kände jag mig duktig och speciell, där var jag någonting.
Men det är nånting jag försöker att inte fokusera eller älta, jag har gått vidare med livet.
Det hände massor av jobbiga saker i mitt liv från 18 år - 24 år ( våras) som påverkade hela mitt liv.
Några bra men många tuffa och sorgebearbetande saker. Jag tror att det var här min ätstörning sådde sitt frö.
När jag var 22 tror jag så började min ätstörning gå från tankar och ut till fysiska val av förändring. Jag trivdes inte i min kropp och jag var rädd för maten. Men tänkte " om jag börjar träna då kan jag äta".
Så då började jag träna styrketräning 5-6 ggr i veckan.
Det är ganska svårt från att ha tränat ca 8 ggr i veckan under ens uppväxt och sedan försöka hitta en balans när man ska ta upp träningen igen. Eftersom jag är så hård mot mig själv och väldigt pressande tänkte jag "amen vadå 4 ggr är ingenting, jävla mes." Ser jag ett mål då ska jag dit no matter what lixom!
Jag är och kommer förmodligen alltid att vara en väldigt tävlingsinriktad person, jag ska vara bäst på det jag håller på med. Det handlar inte om bättre än andra utan jag sätter ett mål för mig själv och det målet ska jag uppnå, finns inga tillräckligt höga hinder.
Jag blev ganska besatt av min träning, jag skulle kunna ALLT som hade med styrketräning att göra.
Jag började läsa på om vad man skulle och inte skulle äta. Hur man skulle träna, på vilket sätt.
Allt för att mitt mål var att få en specifik kropp & styrka som jag målat upp i mitt huvud.
Jag laddade ner en app där jag registrerade allt jag åt, räknade kalorier varje dag.
Låter fokuserat och bra va?
Det var bara det att jag hittade ingen gräns, jag är väldigt hård mot mig själv och när jag gör någonting gör jag det till 120 %.
Det fanns aldrig någon balans i hur jag skulle träna eller äta, jag fuskade nästintill aldrig! jag blev som en robot.
Jag började känna mig konstig, ramlade ihop flera gånger i gymmet så tillslut träffade jag en läkare.
Läkaren sa " du får inte träna du har kaliumbrist, har du ätstörningar?"
Efter det rasande hela min värld,
Det resulterade i 19 kg viktnedgång under 5 månader och .
När jag kom tillbaka till vardagen och verkligheten blev det återigen tufft.
Jag ville bry mig om min hälsa och jag ville träna och må bra, för det hade jag gjort under hela min uppväxt.
Men vad skulle jag göra?
Jag försökte träna men fick ångest och blev så arg på mig själv efter varje övning, jag försökte bara löpa men blev lika besatt av att prestera. Jag blev besatt av min kropp och blev stressad över hur jag såg ut, återigen började all 1 års behandling falla sönder och min anorexia ta över.
Tillslut insåg jag att jag kommer tyvärr aldrig kunna gå tillbaka till träning där fokusen är kring utseende och viktnedgång/muskelbyggande pga min ätstörning. Men det gör ingenting för jag vet om det och har accepterat det, den träningen är inte för mig längre.
Ibland tänker jag "jag ska bli bäst på yoga" men haha hur ska man mäta det? det går ju inte och skulle det gå vill jag verklige inte veta att det finns sånna möjligheter, jag har min frid nu.
Namaste!